Höjda löner kan locka tillbaks lärarna
När man läser och lyssnar till det mesta som rör skolans värld kan man bibringas uppfattningen att allt är kris och katastrof. Men fullt så illa är det förstås inte, det är väl bara det att hälsan som vanligt tiger still.
Emellertid verkar skolan gå en allt snabbare kräftgång; lärarnas arbetssituation blir allt tyngre, med ett ökande administrativt arbete att lägga till huvudgärningen som är undervisning. Det stora antalet flyktingbarn som skall integreras i den svenska skolan utgör en stor del i det redan tunga lasset.
För att komma till rätta med skolans problem, främst vad gäller bristande måluppfyllelse, har statsmakterna under en följd av år kommit med den ena reformen efter den andra. Föga har detta emellertid hjälpt. Den svenska skolan har halkat allt längre ner i internationell ranking.
Det som krävs är självfallet duktiga lärare som har kunskap och förmåga att entusiasmera och motivera eleverna. Utan motivation blir det ingen ordentlig inlärning. Motivationsskapande blir undervisningen först när varje enskild elev möts på sin egen nivå och utvecklas därifrån. Det gäller både hög- och lågpresterande elever precis som för medelgruppen. Det förutsätter att lärarna ges reell möjlighet till denna grundläggande individualisering.
Det som krävs för att förbättra den svenska skolan torde vara klart för de flesta: tillräckligt många väl utbildade och för sitt yrke passande lärare.
Emellertid ser vi hur allt färre väljer att utbilda sig till lärare, vilket inom några år, kanske redan nu, kommer att ytterligare försämra verksamheten.
Nya experiment som genomförs innan det föregående experimentet hunnit sätta sig är bara ett lappande utan särskilt stor mening, snarast att beteckna som panikåtgärder.
Det grundläggande i lösningen av skolans problem är att radikalt förbättra situationen för hela lärar- kåren. Rejält höjd lön för alla, inte något experimenterande i likhet med ett lärarlyft för så kallade särskilt dugliga lärare.
Skolan har redan gjort en uppdelning i form av förstelärare och övriga. Nästa steg tycks bli en uppdelning av lärarkåren i A-, B- och C- lag. Vem har förmågan att välja ut dessa kategorier, och hur blir arbetsglädjen för dem som inte anses tillräckligt dugliga?
Denna fråga är givetvis av rent retorisk karaktär. Alla inser självfallet hur en dylik selektering skulle försämra arbetsklimatet inom kollegiet. Troligen skulle många av de försmådda lärarna söka sig någon annanstans, med ännu färre lärare i skolorna.
Redan nu verkar kommunerna dessutom bjuda över varandra för att locka till sig lärare. Kan det rentav bli en motsvarighet till det för alla fördyrande stafettläkarsystemet? Vad händer då med lojalitet och kontinuitet?
Utan en rejält tilltagen löneförhöjning får inte Sverige de lärare man behöver, varken kvalitativt eller kvantitativt. Då skapas inte förutsättningar för mindre klassenheter som skulle ge förutsättningar för ett inspirerande och motivations- skapande arbete, där individualiseringen står i centrum. Utan detta får Sverige aldrig en skola i toppklass.
Detta är ett så självklart faktum att man undrar varför det inte genomförts för länge sedan.
Svaret är givetvis att det kostar pengar, stora pengar, och detta torde avskräcka beslutsfattarna, eftersom det med all säkerhet skulle medföra en skattehöjning.
Visst finns det mycket mer att tillägga när det gäller skolans framtid, men låt oss börja med det enklaste och mest självklara: höjd lön som lockar de bästa att satsa på det viktigaste yrke som finns, det som skall göra våra barn till harmoniska, dugliga och kunniga vuxna.
För övrigt anser jag att staten skall överta huvudmannaskapet för den svenska skolan.
Bernt Carlsson
Nya Ulricehamn